onsdagen den 8:e augusti 2012

Det där med olika sätt

Det här med att ha en oavslappnad attityd till döden. Jag funderar lite på det i dag. Själv har jag ju en extremt oavslappnad inställning till döden. Själva döden, att jag ska dö, att du ska dö, att vi alla ska dö, det kan jag inte ens tänka på. Den fysiska döda kroppen skrämmer mig mycket.

Har vi inte i Sverige i mycket en attityd att barn ska inte beblandas med döden? Eller är det det ledsna vi försöker hålla borta från barnen? Jag tror att jag var fjorton år första gången jag var på en begravning, då för en nära släkting. Sen min lillebrors begravning. Och inga mer begravningar innan jag flyttade till Nya Zeeland. Trollet är två och ett halvt och har varit på många begravningar. De går till och med på begravningar med hennes dagis.

Jag har skrivit om en maorisk begravning, tangihanga, förr tror jag alldeles säkert. Men det är en väldigt annorlunda upplevelse jämfört med en "typisk" svensk begravning. Först och främst pågår det i tre dagar. Den som gått bort ligger i en öppen kista och verkligen alla kommer dit för att ta farväl. Givetvis är många ledsna men jag upplever att det inte är ledset på samma sätt som på de iofs få begravningar jag varit på i Sverige. Utan att det mer handlar om att så fint som möjligt fira den avlidnes liv. Och framförallt att finnas där för den närmsta familjen.

Men det jag skulle komma till var att jag tror att det är mycket bättre att döden är något naturligt för barn, något de får vara med på. Det är alltid massor med barn på begravningar här, alltså ingen skulle drömma om att fixa barnvakt till sitt barn för att de ska på begravning, aldrig, och jag har aldrig sett ett barn tycka att det är konstigt eller läskigt att se en död person. I dag gick jag med tre pojkar i kanske fyraårsåldern fram till kistan. Och en annan pojke satt redan vid kistan och berättade för de andra pojkarna att han som ligger här är död och frågade om de andra ville känna på honom. Och sen satt de där och klappade lite på honom och en pojke försökte mata honom med en kaka och det var liksom ingen big deal för barnen och inte heller försöker någon vuxen lägga sig i.

Så är ju J uppvuxen och såklart att jag inte borde dra några slutsatser av två personer, honom och mig. Men han har ett tusen gånger mer avslappnat förhållningssätt till begravningar, döda människor och döden än mig.

3 kommentarer:

a sa...

Jag tror som du att det nog är bra att låta barnen vara med. Överhuvudtaget att öppna upp mer kring sorg i allmänhet. När jag bodde i Spanien ett tag dog min pojkväns kompis mamma. Även där var det en vaka som pågick i tre dagar och jag tyckte det kändes extremt konstigt att följa med min pojkvän på den, då jag inte upplevde alls att jag kände kompisen tillräckligt väl för att dyka upp på hennes mammas vaka. Men min pojkvän tyckte att jag visst kunde gå med och jag insåg när vi väl var där att det inte alls kändes så konstigt, att det var alla möjliga människor som var på plats, och att det visserligen var en tung och sorglig stämning men ändå på ett annat sätt än i Sverige. Jag respekterar fullt ut att vissa människor vill ha en liten och sluten begravning (har själv varit med och ordnat en sån, för min pappa), men en generellt mer "avslappnad" eller öppen inställning till det här med sorg och att sörja tillsammans, och att exponera barn för sorg mer, tror jag absolut har mer positiva än negativa konsekvenser.

Sorry, blev långt och lite "tänka högt"-aktigt detta, men det är ett intressant ämne.

Och - gud, vad gulligt att de försökte mata honom med en kaka!

Haren sa...

Eller hur intressant ämne! Haha och det där med kakan var kanske inte så bra egentligen, för man får inte ta med sig mat eller äta inne i den lokal där den som gått bort är men det finns kanske inte de förväntningarna att ett litet barn ska kunna alla "regler".

Colombialiv sa...

Jag tror att det är mycket nyttigt med en mer avslappnad inställning. Här är det också likvakor med öppna kistor och det gör det hela lättare att förstå för barnen, tror jag.